Christmas story #3
Titel: Bobism - En Alternativ Skapelse
Författare: Emelie
Till: En julklapp till mamma och pappa
Fandom: Ingen särskild just nu, i framtiden allt du kan tänka dig.
Fammanfattnign: Titel säger allt, en alternativ skapelse
Not: Det här är bara första kapitlet, det kommer komma mycket mer, men resten kommer vara på engelska.
Not 2: Omarbetad version, 2005. Om fortsättning kommer blir det på svenska... Kul va?



Det var en gång, i början av allting när ingenting fanns förutom mörker och tomhet… jo, förresten, något annat fanns, det fanns en skola för gudar. De skolades för att ge sig ut i tomheten för att fylla den med liv, som var skapat för att hålla dem vid liv med sin tro.

Fem vänner hade precis blivit utexaminerade från denna skola, utsparkade i den hårda arbetsmarknaden för gudar. Men de var inte så säkra på att det verkligen var gudar de ville bli. De ville inte göra som de lärt sig att det skulle gå till, de ville göra uppror. I väntan på att något intressant skulle dyka upp där mitt ute i ingenstans bestämde sig de fem vännerna för att bilda ett rockband.

Allah, den skygge med långt hår och en tendens att gömma sig i stora tygskynken, bestämde sig för att spela trummor. Gud med sin maffiga röst och teatraliska utstrålning blev sångare. Buddha och Bob, som båda var medelmåttiga och godmodiga bestämde sig för att spela gitarr. Till sist fanns det bara bas kvar för George Bush, den egensinnige och smått elake av de fem.

Som synd var hade Bush ingen musikalisk talang över huvud taget. Så fort han försökte slå an en ton på sin bas lät det som om världens undergång närmade sig. För att inte tala om hur det skar sig till de andra medlemmarnas klockrena toner.

Efter att ha övat i Allahs källare i några månader bestämde det nybildade rockbandet sig för att det var dags för dem att ge sin första spelning.

Det var alldeles fullt av mörker och tomhet omkring scenen. Så mycket mörker hade kommit för att se dem att vissa delar av universum nästan hade blivit ljust.

De första låtarna gick bra, Gud charmade hela publiken med sin lagom skorriga röst och roliga danser. Allah trummade på som om det gällde livet, och han höll till och med takten. Buddha och Bob spelade på allt vad de kunde, samtidigt som de frenetiskt höll Bush borta från sin bas. Men plötsligt lyckades han ta sig förbi de två gitarristernas skyddande mur av kroppar och instrument och fram till sin bas. Med ett segervisst flin tog han den och började spela.

Det lät fruktansvärt. Mörkret blev grönt av illamående och tomheten flydde och lämnade bara kvar den sortens tomhet som finns när all tomhet försvunnit och inte lämnat något som ersättare.

Buddha försökte plugga igen sina öron med bitar av sin klädnad, och av ren tur lyckades han uppfinna öronpropparna. Gud skrek det värsta han kunde i sin mikrofon för att få Bush att sluta, men han lyckades inte göra sig hörd. Bob fattade tag om halsen på sin gitarr och slungade den med all kraft in i Allahs bastrumma, så att trumman splittrades intill oigenkännlighet. Allah grät, om det var för förlusten av trumman eller för oljudet är det bara han som vet.

Bob lyfte sin gitarr igen och siktade med all sin kraft mot Bush, men Bush var en snabb prick, han lyckades väja undan för den vansinniga gitarristens slag i precis rätt ögonblick. Istället träffade Bob med all kraft sin egen förstärkare.

All energi från den icke-existerande tomheten och det gröna mörkret drogs in i infernot som skapades av kraften när gitarren och förstärkaren kolliderade. Allah, Gud och Buddha hade kommit av sig och stod nu som förstummade och tittade på den otroliga synen framför dem. Bush var för upptagen med att fortsätta att göra universum till en outhärdlig plats med sitt oljud för att märka att något hände.

Bob klängde sig krampaktigt fast vid halsen på gitarren medan den snurrade runt inuti förstärkaren. Samtidigt hade förstärkaren börjar spruta ut gnistor i alla möjliga färger, som ett fantasifullt fyrverkeri.

Plötsligt exploderade förstärkaren med ett öronbedövande brak och ut ur dess inre strömmade planeter, stjärnor och allt annat som hör ett universum till.

Någon gång under denna tumult hade Bush trillat av scenen och ner i det oändliga svarta där under. Hans bas hängde patetiskt över kanten i sin sladd, men själv var han ingenstans att finna. Allah, Buddha och Gud tänkte inte så mycket på det för tillfället, Bush var något de var tvungna att ta hand om senare. Nu var de upptagen med att gratulera Bob, för att ha skapat sin egen värld. Helt uppenbarligen var det inte meningen att de skulle vara rockstjärnor ändå, de skulle vara gudar, som de var utbildade till. De talade om för Bob att han nu skulle ta hand om sin värld som om det vore hans barn, vilket det ju på sätt och vis var.

Bob, som nästan svimmat av den helvetiska luftfärden han tvingats göra, satt matt lutad mot det som fanns kvar av Allahs trummor. Han sa svagt att han inte visste om han kunde klara av det här själv. Han kände sig ännu svagare och ynkligare än vad han lät, helst ville han inte axla hela ansvaret som en egen värld innebar själv, han ville att hans vänner skulle hjälpa honom.

Men nej, det ville inte Allah, Gud och Buddha. De förklarade lyriskt hur de skulle ge sig ut i universum, på jakt efter sina egna världar som de var menade att sköta om. Men om de inte lyckades med att finna vad de var på jakt efter, skulle de minnas Bobs generösa erbjudande.

De fyra vännerna sa adjö och lovade varandra att de skulle skriva och ringa, minst en gång om dagen och att de en dag skulle få tag på Bush.

"Han kommer komma tillbaka," förutspådde Buddha. "Det skulle inte förvåna mig om han tar anställning som småjävul i helvetet och sedan jobbar sig uppåt för att bli överjävul i någon av våra världar." De andra nickade instämmande.

"Jag visste att det var något lurt med honom," försäkrade Gud," ända sedan den gången han ville ge sitt folk vapen istället för medicin för att klara den där uppgiften i skolan, ni minns?" Med dessa bittra ord över sin före detta vän skildes de åt på livets vindlande väg.

Bob vände sig tillbaka mot förstärkaren när han blivit lämnad ensam. Den höll fortfarande på att spotta ut himlakroppar, som en vulkan. En liten bit av materia flög fram till Bob och landade vid hans fötter. Han böjde sig ner och rörde vid den lilla byggstenen i det stora universumet. Genom vidrörandet startade en kemisk process inuti dammkornet, och ut strömmade en rad smågudar. Bobs hjälpredor och kompanjoner i skötandet av världen. Med fascination tittade Bob på medan fler och fler blev till.

Efter att allt var över tog Bob upp det lilla som var kvar av materian och stoppade ner den i en liten ask som han lade i en av sina fickor. Om han behövde några fler anställda senare.

Skapelsen av världen hade stannat av nu, Bob tittade stolt omkring sig, han insöp den härliga känslan att äntligen veta vad han skulle göra med sitt liv, han skulle ta hand om den här världen. Till slut gick han till sängs bakom Allahs söndertrasade trummor, det hade varit en lång dag.

Omkring hans huvud flög alla smågudarna, fullt upptagna med att hitta en bekväm sovplats åt sig själva i Bobs stora hår.