Titel: Livets Gång
Författare: Emelie
Sammanfattning: Ett liv
Not: Uppgift: Montage



Ett sterilt och vitt rum med diverse apparater uppradade längst väggarna och en vitklädd kvinna som står lutad över sängen. Sängen står i rummets mitt, omsluten av omgivningarna. Kvinnan ler när hon räcker över ett skrikande bylte till en annan kvinna, som ligger ner i sängen. Den liggande kvinnan ser ut som om hon när som helst kommer att kollapsa av utmattning men ändå tar hon emot byltet och trycker det mot sitt bröst.

Det är du som är byltet och nu öppnar du ögonen för första gången för att se din mammas trötta men glada ansikte. Du skriker lite mer, bara för att hälsa dig själv välkommen till världen och för att glädja din mor, men du orkar inte så länge.

Du är nyfödd och livet ligger framför dig lika lockande som en orörd hage för en hungrig häst.

***

Rummet ser annorlunda ut nu, för att vara ärlig är det ett helt annat rum. Det är mörkt och stora delar av väggarna är täckta med idolaffischer. Du sitter ihopkrupen i ett hörn av sängen, nu mycket större än det lilla bylte du en gång var. Men du önskar att du än en gång var så liten och kunde krypa ihop i din mammas famn igen. Men din mamma är inte hemma nu och hon kommer inte hem än på flera timmar, och när hon väl stiger in genom dörren lär hon ha fullt upp med sina viktiga saker och inte märka att hennes dotter sitter i sitt mörka rum och gråter bittra tårar.

Du torkar halvhjärtat av näsan innan du börjar snyfta igen. Du är tonåring och har precis blivit lämnad av din första kärlek och din mamma bryr sig mer om sin karriär än om dig. Livet ter sig lika lockande som en uttorkad oas mitt i öknen.

***

Men livet går vidare även fast du inte trodde det då. Möblerna och rummen runt om dig byts ut och snart står du där i villan som är din egen, med katten som är din, bilen som är din, mannen som är din (fastän du är säker på att han går bakom ryggen på dig ibland) och en tonårsdotter som även hon är din. Nu är det hon som sitter i sin säng och gråter, i ett rum som ser mycket ut som ditt flickrum, det är bara ansiktena på affischerna som skiljer sig.

Du kramar henne och försöker trösta och lovar att det finns tusen andra killar ute i världen som vill ha henne, men så länge kan du inte stanna eftersom ditt viktiga arbete kallar dig åter.

Du vet nu, någonstans vid livets mitt, att världen varken är frodiga hagar eller uttorkade oaser, snarare är det en steril grässlätt.

***

Rummet är nästintill vitt och även fast dina tillhörigheter finns utspridda i det så ser det sterilt och opersonligt ut. Kanske är det för att det är över ett år sedan du kunde ta dig ur sägnen för egen maskin. Nu kan du bara ligga, titta på taket och vänta på att någon av sköterskorna ska komma och säga ”god morgon” och ”nu är det dags att stiga upp”, även fast du varit vaken i timmar och klockan börjar närma sig lunch.

Varenda dag det senaste året har du vaknat till detta monotona tak och innan dess vaknade du till ett liknande tak men då var det i rummet du delade med din man. Han som bedrog dig, men som du aldrig fick mod nog att ställa mot väggen, det ångrar du nu när han för alltid är borta. Nästan direkt när han slutit sina ögon för alltid flyttade de på dig till det rum där du nu ligger. Din dotter kom förbi, hon som inte alls är en tonåring längre utan en stressad kvinna i medelåldern. Hon fällde några tårar medan hon flyttade på dina saker, sen var hon tvungen att skynda tillbaka till jobbet.

Du sluter ögonen igen, det kommer ännu att dröja några timmar innan någon kommer förbi ditt rum. Du har tid att vandra över till den sömn som aldrig tar slut, nu vid livets rand där du vet att gräset på livets slätt är torrt och fnasi