Titel: Bert McCracken vs. Darth Vader
Författare: Emelie
Sammanfattning: Ett anorlunda slagsmål
Not: En uppgift från läsrundegruppen, skriv något som utspelar sig på ett rymdskepp, Star Wars typ, och som inehåller hallucinationer


Du vandrar genom korridoren, den långa vita, endast avbruten av dörrar som är välvda på ett lätt sjösjukt sätt. Dörrar som går in till bostadsrum.

Egentligen säger de att du inte får gå ut, inte lämna ditt rum. Du förstår inte vitsen med att stanna där, det blir inte bättre av att de håller dig inlåst. Du smittar ju ändå inte längre, även om du inte är fullt frisk så smittar du faktiskt inte, och vad är då faran?

Du viker av från den långa bostadskorridoren, in i en korridor vars högra vägg består av tjockt glas, ett fönster ut mot omvärlden. Du har aldrig förstått dig på det fönstret, det enda som syns genom det är ändå bara mörker och någon enstaka stjärna som susar förbi. Du stannar framför det, letar efter något att fästa blicken på, men där finns inget. Bara en liten farkost, som med sin svarta yta nästan flyter samman med det oändliga mörkret utanför.

Du suckar och går vidare.

Efter korridoren med glasväggen kommer du till nöjessektionen. Här är det alltid mycket folk i rörelse, många ögon att gömma sig för, men ingen som försöker ta dig tillbaka. Det hörs skratt från filmrummet och du smyger in dit. En film från sent 1900-tal, skulle du tro, visas på duken. En stor man i svart klädnad och meduppenbara andningsproblem slåss med ett lysande rött svärd mot en ung man med utgången frisyr. Den unga mannen är mycket mindre än den svartklädde, ändå verkar den unga vinna. Människorna i rummet skrattar åt de dåliga specialeffekterna och hur fel, men ändå på sätt och vis rätt, dåtidens människor hade om livet i rymden.

Du sätter dig i en fåtölj och tittar slött på filmen.

*

När du vaknar är du ensam kvar. Bara den stora, svarta mannen med andningsproblem är kvar framme på filmduken. Han står lutad mot sitt svärd såsom en gentleman från 1800-talet nog skulle ha lutat sig mot sin käpp. Han tittar sig vaksamt omkring innan han hoppar ner från duken och börjar sicksacka sig fram mellan fåtöljerna.
En annan man dyker plötsligt fram bakom en av fåtöljerna och ställer sig i mannens väg. Han har på sig ett par tighta jeans och en gul t-shirt. Han svänger med huvudet så hans halvlockig, långa hår går som vågor.

Du reser dig försiktigt upp och smyger ut, du vill inte se vad som kommer hända nu.

De ser dig inte när du går, men ändå följer de efter dig, ständigt cirka fem meter bakom dig. Du skyndar tillbaka genom korridoren med fönstret, farkosten står kvar utanför men nu är luckan till förarsätet öppen. En gång har du suttit i en sådan, men det har du inga minnen av. Du minns inte långa färder genom mörkret, vilda jakter, segrar och nederlag. Du minns inte din sista färd och du minns inte den stora explosionen. Men du minns att när du kom tillbaka så smittade du.

Småspringande skyndar du mot dörren i den sjösjuka korridoren, den som leder till ditt rum. Snabbt slinker du in och smäller igen dörren i ansiktet på dina förföljare, men när du låst den och vänder dig om så står de ändå där, mitt på golvet.

Du ser den långhåriga mannens framsida nu, på hans gula t-shirt står det med svart text ”Buttsex is itchy”. Instinktivt vet du att han heter Bert, men du har ingen aning om hur du kan veta det. Om du pausar och ändrar inställningarna och rakar av honom håret kommer han heta Dan och hans tröja kommer bli svart, få långa ärmar och luva och det kommer stå ”Fallen” på den.

Bert öppnar munnen och skriker, hans skrik strömmar ut ur munnen på honom, mot den stora mannen. Den svarte möter hans attack med hugg från sitt svärd, det klyver ljudet i lösryckta bitar som flyger genom rummet och talar om för dig att du inte lyssnar.

Du sjunker ner på golvet med armarna om knäna medan deras strid fortsätter. Bert gör baklängesvolter och den svartklädde mannen imiterar karate. Du önskar att de kunde gå någon annanstans, det här börjar trötta ut dig. Men de vägrar lyssna när du föreslår att korridoren är minst lika bra att föra slagsmål i.

När klockan har snurrat tillräckligt många varv snubblar den stora mannen på en lång tråd av ”fuckfuckfuckshitfuck”. Hans stora kropp faller till marken med samma ljud som tomma konservburkar mot en vägg av betong. Bert skickar en ljudeffekt och en ljuseffekt efter honom som nålar fast hans armar vid golvet och några vassa objekt som gör slut på det lysande svärdet.

Han går fram till honom och öppnar hans svarta klädnad. Därunder döljer sig en knappanel som täcker hans bröst. Bert trycker ner den röda off-knappen och lyfter upp mannen över axeln. Bestämt vandrar han iväg mot farkosten som är parkerad utanför fönsterväggen, utan att besvära sig med att ta omvägen genom dörren.

Han har glömt kvar svärdet på golvet, men du orkar inte ropa det efter honom. Du vet att han kommer komma tillbaka för att hämta det i alla fall. Han ska bara byta t-shirt först. När han kommer tillbaka kommer t-shirten att vara blå och bokstäverna kommer att berätta att ”My pussy demands attention”.

Du vet inte att på andra sidan väggen sitter tre män i vita rockar, men Bert vet, han passerar dem på väg ut. De undrar hur du tog dig ut, du får ju inte förflytta dig, och de undrar om du någonsin ska bättra dig. De minns din sista färd, de minns den stora explosionen. Men de önskar att de inte gjorde det.