Current mood:

blah

Titel: Bulldeg
Författare: Emelie
Sammanfattning: Om hur vuxna kör över barnen.
Not: Skriven till första skrivrundan.



Flickan kramar den vita nallebjörnen hårt, den är lurvig och har en rosa nos som nästan trillat av. Hon går ingenstans utan den björnen, varenda dag följer den med henne till dagis och vid varenda måltid sitter den på golvet vid hennes stol. Helst skulle hon vilja ha den i knäet, men det tillåter inte dagispersonalen.

Utanför viner träd efter träd förbi, ett monotont landskap som är täckt av ett gytter av tallar. Hon pekar in bland stammarna, visar den vita björnen en sten. Björnen tittar intresserat ditåt hon pekade, men han är inte tillräckligt snabb, när han hittat stället hon pekade mot har stenen redan försvunnit in i det förflutna. Flickan bannar honom skojfullt, han måste bli mer alert, stenen såg ju ut som björnens bästa kompis ekorren som sitter hemma i soffan och väntat på att de ska komma hem igen. Flickan tycker inte så mycket om ekorren för hans svans sticks, men han är ofta med och leker i alla fall, så att inte björnen ska bli ledsen. Egentligen skulle ekorren också ha följt med nu, men hon fick bara ta med ett gossedjur.

Bilen saktar tvärt in och svänger av den stora vägen, in på en smal grusväg som slingrar sig mellan träden. Flickan stadgar sitt grepp om björnen, så att han inte ska kastas omkring. Han har ju inget säkerhetsbälte.

En stund senare bromsar bilen igen och svänger av grusvägen, in på en stor tomt med ett gammalt hus av trä och en ladugård. Flickan tittar storögt på ladugården, ett av fönstren uppe vid taket slår i vinden som om ett spöke leker med det.

Bilen stannar framför dörren till det stora huset och föraren kliver ut. Flickan sitter kvar och ser på huset och dess stora, kala trädgården. Föraren kommer runt till hennes sida av bilen, han öppnar passagerardörren och lyfter ut henne. Han är stor och mörk med svart, slät kostym och buskig mustasch. Helst skulle hon vilja vara miltals ifrån alla som honom, men hennes mamma sa att hon var tvungen att följa med och att om hon gjorde det skulle allt bli bra. Fast det säger mamman minst en gång i veckan och det slutar alltid med att det bara är flickan och björnen ensamma och allt är inte alls bra.

Hon gör inget motstånd när den buskiga mannen bär upp henne på förstutrappen och ringer i klockan. Det är en sådan där kopparklocka som det är i kyrkor, fast mycket mindre. Den klämtar ensamt ut bland träden. På andra sidan dörren hörs hasande steg och ljudet av rörelser innan dörren öppnas och avslöjar en kvinna i övre medelåldern, hon har gråsprängt hår och ett mjöligt förkläde.

Mannen säger några ord till kvinnan innan han räcker över flickan till henne. Kvinnan stänger dörren och bär in flickan i köket där det luktar sött och varmt av nybakat bröd. Flickan tittar ut genom fönstret, bilen hon kom i svänger precis ut på grusvägen och försvinner mellan trädstammarna.

Kvinnan sätter ner henne på kökssoffan som står under fönstret innan hon försätter med bakandet.

”Det blir nybakat bröd och grönsakssoppa till middag idag,” ler hon mot flickan. Flickan stirrat tillbaka på kvinnan och kramar krampaktigt sin björn.

”När får jag åka hem?”

Kvinnan ger henne en oförstående blick, ”vill du smaka på bulldegen?”