So, I wrote this in Swedish. Bacause I hate beta-problems... and they always seem to appear sooner or later... and becasue I don't want to forget how to write in Swedish and finally becasue this is for Marre so she's the only one who needs to understand it.


Titel: Sommarväsen
Författare: Emelie
Par: Tom Armstrong/Tony Lovato
Summering: Tim och Tony har gått vilse och Tony försöker liva upp stämningen.
Not: Den här är till marre_barre, becasue she rocks! Och jag har skrivit den här på svenska för att det var evigheter sidan jag skrev på detta vackra språk. Det kvittar hur mycket jag än hatar Sverige, så vill jag inte glömma bort hur jag ska uttrycka mig på mitt modersmål. (Fast jag måste säga att det blev ett misslyckat försök =/)
PS. Jag är inte säker på att jag fått alla sångtexter rätt...




”Nu är det sommar, nu är det sol, nu är det koskit i hagen!” Han sjunger glatt medan han hoppar omkring i det halvhöga gräset. Den här hagen skulle verkligen behöva några kor som sket ner den, eller i alla fall åt upp gräset på den. Jag kan slå vad om att gräset är fullt med fästingar. Små svarta, otäcka, levande små prickar som gör allt för att suga vårt blod och ge oss borrelia.

Som vampyrer.

Fast vad jag vet så ger inte vampyrer borrelia. De ger en bara en livslång förbannelse.

Fästingar är nog ganska söta i alla fall. Men de borde hålla sig på replängds avstånd.

”Opp och ner, ner och opp, grisen gal i granens topp och vår katt, han tror att myssan är en hatt!” Tre steg framför mig, ständigt tre steg framför mig hoppar han omkring, sjungandes på gamla barnvisor som jag trodde att han hade vuxit ifrån för länge sedan.

”Hönan jagar räv i våra hagar, kossan gnäggar, lilla grisen gal!”

Det gör mig tokig. Det här är den femtielfte ängen vi går över och jag har fortfarande inte den blekaste aning om vart vi är eller hur vi ska ta oss tillbaka till konsertområdet. Men han verkar inte bry sig det minsta, han bra sjunger på. Inte för att jag har något emot att vara ute och vandra med honom i den gassande sommarsolen, men det är inte långt kvar tills han ska framträda. Han ska sjungna sånger fulla av svordomar om misslyckade bussresor inför skrikande tjejer, inte om koskit inför blommor som håller på att få värmeslag.

”Geten dansar, tuppen har fem svansar, oxen kacklar, lilla gri…”

”Tony!”

”Va?” Han stannar tvärt och vänder sig om mot mig.

”Ska vi testa att gå dit åt istället?” Jag gör en gest åt vänster, utöver det böljande gräset som ser likadant ut som det gör i alla andra riktningar.

”Yes, sir!” han ställer sig i givakt.

”Sluta barnsla dig!”

”Jag försöker bara hålla stämningen uppe.”

Jag suckar och börjar gå igen. Han följder med, tyst vid min sida nu.

Vi hade gått ut för att ta en promenad i morse, som omväxlig mot att bara sitta inne i någon rökig turnébuss hela dagen. Men det är inte bra att ge sig ut på vandringar i omgivningar man inte känner till, särkilt inte när ens lokalsinne ligger på minus på lokalsinneslakan. Vilket är fallet med oss båda.

Där av denna förvirrade vandring över åkrar och fält i en del av landet igen av oss känner till och dessutom en del av landet som inte blivit berört av vägnätet. Om vi inte har råkat förflytta oss till medeltiden, vilket jag starkt betvivlar för jag såg ett flygplan nyss.

”I sommarens soliga dagar, vi går genom skogar och hagar,” han börjar gnola igen samtidigt som han skuttar lite vid min sida.

”Tony! Hur gammal är du egentligen?”

”Jag vet inte, jag tappade räkningen vid två och ett halvt.”

”Du är omöjlig, vet du det?”

”Japp, och det är du med. Det är därför vi går så bra ihop.”

Jag suckar förtvivlat och fortsätter att gå i raskt takt.

”Ey, surpuppa! Kom igen då,” han börjar sjunga igen, ”du som är ung, kom med och sjung och sitt ej inne sur och tung, din unga kropp som rullar opp, på kullens allra högsta topp!”

Surpuppa, det är rätt ordet. Jag är och förblir en surpuppa. Jag ska inte ge upp. Men Tony har en tendens att sprida glädje omkring sig, det är omöjligt att vara på dåligt humör i hans närhet. I alla fall under någon längre period.

”Aha, jag såg dig allt! Du log, gamla surpuppa!”

”Det gjorde jag inte alls det!”

”Tro inte att du kan lura mig.”

”Nej, men jag hoppas.”

”Det är sommar och sol, vi har kort tight kjol och vi vill ha dig, Tim Aaaaarmstong!”

Det är verkligen något särkilt med den unga mannen. Hans glittrande blå ögon när han sträcker fram sina armar mot mig i sjungandets stund. Solen som glänser i hans blonderade hår och hans tunga som snabbt gör en resa utanför munnen för att slicka över den silverfärgade läppringen.

”Jag ser inte att du har ”kort tight kjol” på dig.”

”Nej, Matt lät mig inte låna den i morse. Han skulle prompt ha den till sin date med Jeremiah. Du får bara tänka dig hur sexig jag skulle ha varit i den.”

Jag skrattar och knuffar till honom lätt.

”Akta mig, jag är liten och skör!”

”Det var den största lögnen jag hört idag.”

Tony kan beskrivas på många sätt, men att han är liten och skör är inte en av dem. Nog sträcker sig inte hans huvud beundransvärt högt över markhöjd, men han tar igen det med en vältränad kropp. Och en överkropp som är täckt av tatueringar, som han ofta och gärna visar omvärlden.

”Inte en lögn, bara en vridning av sanningen,” flinar han och räcker ut tungan åt mig med ett fruktansvärt gulligt uttryck i ansiktet. Skulle jag inte veta bättre skulle jag tro att han flirtade med mig. Fast å andra sidan kan man aldrig veta med honom.

Vi hoppar över ett dike till en annan äng. Solen står högt på himlen och steker våra svettiga kroppar.

”Släpp fångarne låss det är vår!” Tony börjar sjunga igen med ett glatt utrop. Plötsligt känner jag hur han tar mig hand och drar med mig en konstig springande, hoppande dans. ”Var människa i sin själ, i grunden vill så väl, när grön naturen står!”

”Men inte jag tror att det går, av social skäl, av social skäl,” svarar jag.

”Du kan den sången!” skrattar Tony, ”bravo, surpuppa.”

”Men gärna för mig, ”fortsätter jag, ” om jag konstapel vore, jag… fan också jag kommer inte ihåg mer av texten!”

”Du kan i alla fall mer av den än jag.”

Jag tar sats för att komma med ett svar, men han höjer en varnande hand, ”tyst.”

”Va?”

Plötsligt står han på helspänn, som ett rovdjur som precis fått syn på sitt byte.

”Ditåt ska vi,” han pekar i motsatt riktning mot vart vi är på väg, men lite mer åt höger än från vart vi kom.

”Hur vet du det?”

”Jag hör musiken.”

”Åh, men jag hör inget.”

”Du har varit på för många punkkonserter.”

Vi hoppar tillbaka över bäcken och börjar gå mot ljudet som Tony påstår sig höra. Och faktiskt, efter ett tag hör jag det med. Ungefär samtidigt känner jag Tonys svettig hand greppa efter min igen.

”Visst är jag ett orienteringsgeni?” spinner han i örat på mig, så nära att jag känner hans andedräkt mot mitt skinn.

”Mmm,” nickar jag stelt. Han ska inte vara så här nära, han ska hållas på replängds avstånd, precis som fästingarna. Annars kan det bli farligt.

”Slappna av, Tim,” fortsätter han sitt spinnande. Han har släppt min hand nu, istället vilar den runt min midja där den tar stör mot skärpet som håller uppe mina lågt hängande byxor. Jag drar ett djupt andetag och försöker slappna av samtidigt som jag lägger min arm runt hans midja, på samma sätt som hans om min.

Så fortsätter vi att gå mot det avlägsna ljudet av musik, tätt sammanklistrade av svett oh sommarsolen. Vi hr kommit så nära att vi kan se scenerna och turnébussarna på konsertområdet nu och med lite fantasi kan man urskilja orden från den avlägsna musiken.

”Can I touch your leg?” gnolar Tony med, “Do I make you sweat?”

För varje steg faller jag mer och mer in i vår gemensamma rytm, det är en puls som slår mellan våra kroppar. Vi är en, hettan har smält ihop oss till ett. Och när vi kommer fram och Tony släpper sitt fastklistrade grepp om mig känns det som om han har ryckt loss en bit av mig.

”Tack för promenaden,” ler han och plötsligt känner jag hans läppar pressade mot mina i en snabb kyss. ”Vi ses ikväll, Tim,” viskar han med en farlig glimt i ögat, innan han är på väg bort.

Innan jag hinner reagera är han nästan uppslukad av folkmassan, personer som skyndar hit och dit bärandes på instrument, sladdar och förstärkare. Jag önskar att jag visste vad den glimten betyder. Fast jag har en känsla av att jag kommer får veta.



Sorry... Det här är det sämsta jag skrivit på år och dar =/